Några retoriska frågor

Hämnd är en märklig efterrätt:
serveras helst kall, med blodet hett.
Den bakas på (så den blir riktigt god)
reptilhjärna, grymhet och övermod.
Nåt att se fram mot och längta till,
men vet ni med blodsockerfall vad ni vill?
”Nu är han död! Jippi! Äntligen!”
Men är hämnd en seger egentligen?
Lämnar den inte – som mången söt sak –
en olustig, kväljande eftersmak?
Ännu ett lik, några hjärtan itu,
jaha. Känns det verkligen bättre nu?

DN DN DN SvD GP GP

Annonser
Det här inlägget postades i Utrikes. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Några retoriska frågor

  1. sara G. skriver:

    Gillas, mycket!

  2. Martin Isaksson skriver:

    Ja, det känns dj*vligt mycket bättre nu! Jag tror knappast att detta handlar om reptilhjärnan, grymhet eller övermod som du skriver. Det handlar om rättvisa. Det kräket har mördat tusentals oskyldiga och civila människor. Du kanske hade kännt annorlunda om det var dina släktingar, vänner eller din flickvän som slaktats av det kräket.

  3. joellandberg skriver:

    Ja, antagligen. Men det är lite det som är grejen med rättsstaten: att det inte är offren själva som ska hämnas, utan samhället som ska kräva – rättvisa. Och Västs delseger över talibanismen hade varit väldigt mycket större om de hade gripit och dömt honom.

Kommentarsfältet är stängt.